Välfärdens incitament

Sedan friskolereformen och avregleringen av vår gemensamma välfärd har debatten om vinstens vara eller icke vara pågått. Just nu är tonläget lite högre igen och såväl Svenskt Näringslivs ordförande Kenneth Bengtsson som Dagens Nyheters Martin Liby Alonso har i veckan låtit höra sina röster. Svenskt Näringsliv refererar till en undersökning som gjorts bland företagare i välfärdssektorn som SN tolkar som att själva debatten om vinst i sig håller tillbaka utvecklingen av företagen och i förlängningen således Sveriges tillväxt. DN:s Alonso anser att debatten är skev och att dess fokus borde ligga på "de incitament som kanaliserar vinstintresset".

Han fortsätter: "På en fungerande välfärdsmarknad är vinst ett resultat av kvalitet och effektivitet som lockar kunder och håller kostnaderna nere. Men om den inte fungerar som den ska, om den präglas av skeva drivkrafter, skapas genvägar till vinst genom till exempel lägre kvalitet."

"På en fungerande välfärdsmarknad" är en teori som liksom många andra teorier inte håller fullt ut. De incitament Alonso efterfrågar är på en kapitalistisk marknad (på vilken välfärdsföretag med i regel riskkapitalbolag som huvudmän verkar) alltsomoftast tyvärr vinsten i sig själv,  att tro något annat är bara naivt.

Tydligare regler och skarpare kontroll efterfrågas som medel för att garantera en kvalitet som inte möjliggör ett högt vinstuttag. Och det är väl så man måste lösa det, med regler och kontroll och uppsatta gränsvärden, siffror som på något sätt måste mätas (för skattemedel). Men kvar står det faktum att den vinst som, oavsett kvalitet, de facto genereras har sin grund i dina och mina skattepengar och de kommer inte tillbaka till oss.