Det nämns redan i artikeln: det lärare har att tillföra handlar om undervisning. Men debatten om skolan handlar sällan eller aldrig om undervisningen. Den handlar om ordning och reda. Den handlar om friskolor eller inte friskolor. Den handlar om betyg och den handlar om lärarnas ökade arbetsbörda. Den handlar om ledarskapet i skolan och om organisationen. Det är som om undervisningen är underordnad en väldig massa andra faktorer som är avgörande för huruvida eleverna lyckas i skolan eller inte. Och eftersom lärarna sysslar, eller åtminstone har en önskan att syssla med undervisning så finns ingen anledning för dem att blanda sig i debatten!
En mycket negativ sak med den debatt som förts på senare år är just vilken vändning den tagit. Så fort man öppnar munnen för att tala om undervisning och utveckling av undervisning får man den stämpel på sig som också nämns i artikeln: vänster. För debatten handlar om kepsar, mobiltelefoner och skolk. Talar man om att undervisningen måste locka fram viljan hos barnen att lära sig (vilket alla vi pedagoger känner till som den bästa av inlärningsmetoder om jag får förenkla en smula) så är man inte längre objektiv utan offer för den gamla flumskolans tankar och pedagogik.
Inom hjärnforskningen är man mycket nöjd med den samverkan man numera har med psykologins område, men samverkan med pedagogiken är icke existerande av det enkla skälet att dagens hjärnforskning stöder den kreativa pedagogiken. Och det är inte politiskt rumsrent just nu!
Så varför ska lärare som med ryggmärgen kan detta blanda sig i en debatt där den tid det tar att formulera sig är totalt bortkastad?
0 kommentarer:
Skicka en kommentar