Sorgearbetet och framtiden

"Vi måste tillåta oss att sörja" sa Heléne Hellmark Knutsson i radion P1 i lördags apropå Håkan Juholts, inte helt oväntade, avgång tidigare under dagen. Så är det. Det socialdemokratiska partiet har under en längre tid, inte minst under hösten, upplevt en stadig nedgång och befinner sig nu i djup kris. Och nu står vi dessutom utan partiledare då denne genomgått ett drev som slutligen fick honom på fall.

Så, detta kan vi konstatera, och tillåta oss att sörja över. Det måste vi, ett tag. Men i den sorgeprocessen ingår också att fundera över hur vi hamnade här. Redan har många kloka ord om "varför" och "hur" sagts, men vi behöver att fundera över vad vi själva tror och tycker. Och sedan ta tag i framtiden.

För en framtid har vi! Många är de ungdomar som idag inte finner något politiskt parti som företräder deras framtidssyn, en framtidssyn som grundar sig på i huvudsak socialdemokratiska värderingar om jämlikhet, men också på deras behov av att etablera sig i dagens samhälle. Ungdomsarbetslösheten har bitit sig fast.

Många är också de lärare som inte köper Jan Björklunds mantra om "ordning och reda" som det allenarådande svaret på skolans bekymmer. Lärare som tydligt ser att alla elever inte har samma förutsättningar, men som vill ge dem samma möjligheter till god utbildning. Som gärna ser andra svar på hur de ska lyckas med sitt uppdrag.

Många är även de medelklassväljare som via sina föräldrar gjort en klassresa från lågavlönad arbetare till tillräckligt avlönad tjänstman. Som i själ och hjärta är socialdemokrater men som idag inte förmår identifiera sig med "sitt parti". Som idag nöjer sig med alliansen för att "de verkar inte göra alltför stor skada i alla fall".

Röda mattan är utrullad, vi måste bara se till att beträda den! Formulera den politik stora delar av befolkningen efterfrågar och se till att få ut den på banan! Men vi måste hjälpas åt. Ställa oss frågan hur det kommer sig att vi, trots alla motgångar, fortfarande ser de grundläggande värden som socialdemokratin står för som det enda valet. Och när vi vet svaret - kommunicera det!

Oavsett vem som blir vår nya partiledare så måste vi alla hjälpas åt. Sverige har idag ingen livskraftig opposition, och det behövs! Vi måste alla hjälpas åt att vara den oppositionen, var och en av oss. Nu tar vi nya tag!

Debatten om skolan

Följer en väldigt bra nätsida som handlar om skolan och samhället, och den heter just det: Skola och samhälle. Där debatteras det mesta som rör skolan men frågan har uppstått varför några lärare sällan deltar i debatten. Svaret är enkelt:

Det nämns redan i artikeln: det lärare har att tillföra handlar om undervisning. Men debatten om skolan handlar sällan eller aldrig om undervisningen. Den handlar om ordning och reda. Den handlar om friskolor eller inte friskolor. Den handlar om betyg och den handlar om lärarnas ökade arbetsbörda. Den handlar om ledarskapet i skolan och om organisationen. Det är som om undervisningen är underordnad en väldig massa andra faktorer som är avgörande för huruvida eleverna lyckas i skolan eller inte. Och eftersom lärarna sysslar, eller åtminstone har en önskan att syssla med undervisning så finns ingen anledning för dem att blanda sig i debatten!

En mycket negativ sak med den debatt som förts på senare år är just vilken vändning den tagit. Så fort man öppnar munnen för att tala om undervisning och utveckling av undervisning får man den stämpel på sig som också nämns i artikeln: vänster. För debatten handlar om kepsar, mobiltelefoner och skolk. Talar man om att undervisningen måste locka fram viljan hos barnen att lära sig (vilket alla vi pedagoger känner till som den bästa av inlärningsmetoder om jag får förenkla en smula) så är man inte längre objektiv utan offer för den gamla flumskolans tankar och pedagogik.

Inom hjärnforskningen är man mycket nöjd med den samverkan man numera har med psykologins område, men samverkan med pedagogiken är icke existerande av det enkla skälet att dagens hjärnforskning stöder den kreativa pedagogiken. Och det är inte politiskt rumsrent just nu!

Så varför ska lärare som med ryggmärgen kan detta blanda sig i en debatt där den tid det tar att formulera sig är totalt bortkastad?

Välfärdens incitament

Sedan friskolereformen och avregleringen av vår gemensamma välfärd har debatten om vinstens vara eller icke vara pågått. Just nu är tonläget lite högre igen och såväl Svenskt Näringslivs ordförande Kenneth Bengtsson som Dagens Nyheters Martin Liby Alonso har i veckan låtit höra sina röster. Svenskt Näringsliv refererar till en undersökning som gjorts bland företagare i välfärdssektorn som SN tolkar som att själva debatten om vinst i sig håller tillbaka utvecklingen av företagen och i förlängningen således Sveriges tillväxt. DN:s Alonso anser att debatten är skev och att dess fokus borde ligga på "de incitament som kanaliserar vinstintresset".

Han fortsätter: "På en fungerande välfärdsmarknad är vinst ett resultat av kvalitet och effektivitet som lockar kunder och håller kostnaderna nere. Men om den inte fungerar som den ska, om den präglas av skeva drivkrafter, skapas genvägar till vinst genom till exempel lägre kvalitet."

"På en fungerande välfärdsmarknad" är en teori som liksom många andra teorier inte håller fullt ut. De incitament Alonso efterfrågar är på en kapitalistisk marknad (på vilken välfärdsföretag med i regel riskkapitalbolag som huvudmän verkar) alltsomoftast tyvärr vinsten i sig själv,  att tro något annat är bara naivt.

Tydligare regler och skarpare kontroll efterfrågas som medel för att garantera en kvalitet som inte möjliggör ett högt vinstuttag. Och det är väl så man måste lösa det, med regler och kontroll och uppsatta gränsvärden, siffror som på något sätt måste mätas (för skattemedel). Men kvar står det faktum att den vinst som, oavsett kvalitet, de facto genereras har sin grund i dina och mina skattepengar och de kommer inte tillbaka till oss.

Leva tillsammans

Människan är komplex, det är svårt att leva tillsammans. Min bakgrund ser annorlunda ut än din och därför tycker vi olika i olika frågor. Jag kan ha svårt att förstå din mening och du kan ha svårt att förstå min. Men vi ska alla leva tillsammans i ett gemensamt samhälle som upprätthålls av kompromisser alla oss människor emellan.

Det är kompromisserna det handlar om. När vi möts och försöker förstå varandras mening, när vi intar en hållning som är tolerant och lösningsinriktad, när våra olika åsikter får en chans att prövas mot varandra. Det är i de mötena vi kan få ett hållbart samhälle där vi alla, trots våra olikheter, kan leva tillsammans. Den dag vi inte längre vågar säga vår mening, när vi inte längre vågar stöta våra åsikter mot andras, den dagen tar fundamentalismen och extremismen över och då blir det verkligt svårt att leva tillsammans.

Dagarna efter dåden i Norge hade Dagens Nyheter en av de bästa ledare DN producerat, som visade på vikten av att göra sin röst hörd. Ibland kan jag känna stråk av meningslöshet, den politiska processen går så långsamt och som politiker är du ständigt ifrågasatt. Men DN:s ledare fick mig att (återigen) förstå att det är det som är demokrati och det är det som är vitsen med politik och engagemang - att föra fram sin syn och få den prövad, ifrågasatt, av andra och utifrån det skapa hållbara lösningar.

Om du någon gång har funderat på ett politiskt engagemang, oavsett parti, där du får möjligheten att göra din röst hörd, så är den rätta tiden för det nu. Ju fler vi är som står upp för de demokratiska krafterna, desto svårare blir det för extremismen att nå framgång. Jag tror jag kan tala för samtliga demokratiska partier - DU ÄR VÄLKOMMEN!

Bostadsmarknaden

Att det råder brist på bostäder i Mora råder väl ingen tvekan om och just nu arbetas det med ett bostadsförsörjningsprogram som förhoppningsvis kan ge svar på hur vi ska komma tillrätta med problemen. Men det är inte bara i Mora det råder bostadsbrist. Ett flertal kommuner i landet är drabbade av samma åkomma. Och det bostadsbristen gör är att driva upp priserna på bostäder.

Priserna har ökat i så pass hög grad att EU-kommissionen nu varit föranledd att i sina rekommendationer för den svenska ekonomiska politiken (för att raljera en smula så försöker EU numera hålla något slags helhetsgrepp över samtliga eu-länders ekonomier med syfte att "på sikt lyfta hela EU:s ekonomi") de närmast kommande åren, föreslå reformer inom bolånemarknaden, skatt på egendom och bygglov m.m. Kommissionen noterar att "den kraftiga ökningen av huspriserna har gått hand i hand med stigande skuldsättning hos hushållen". Jodå, inget nytt under solen kan jag tänka...

Vad jag däremot, i min brist på kunskap, kan förundras över är varför det är så in i bänken dyrt att bygga??? Så länge byggpriserna är som de är så kommer det att bli svårt, med bostadsförsörjningsprogram eller inte, att faktiskt komma tillrätta med bristen på bostäder i Mora. För vem ska bygga de billiga ungdomslägenheterna och pensionärsboenden som efterfrågas? Jag vet inte, men diskussionen och sökandet efter lösningar fortsätter!

Cyniskt om barnfattigdom

Läser idag ett inlägg i Dagens Samhälle av chefredaktör Mats Edman som efterfrågar fakta runt barnfattigdom snarare än politisk populism. Han menar då utspelet om barnfattigdom nyblivne partiledaren för Socialdemokraterna, Håkan Juholt, lyfte under sitt installationstal.

Jag tycker det är cyniskt att mena att eftersom det är färre barn som befinner sig under fattigdomssträcket idag, än det var för femton år sedan, så är det populistiskt att försöka lyfta frågan på dagordningen.

Uppriktigt sagt så struntar jag i om det är fler eller färre barn som är fattiga nu än tidigare. Så länge det finns barn som inte får samma möjligheter som andra på grund av sina föräldrars situation och ekonomi så ska det bekämpas! Och det bekämpas enklast genom att arbeta för att minska de ekonomiska klyftor vi har i samhället. Klyftor som för varje dag blir större med den politik som förs på riksplan idag.

Vi är stolta, men inte blinda

Beskedet om Mona Sahlins avgång igår kväll var tråkigt, men inte oväntat. Tråkigt därför att en färgstark, erfaren och duktig politiker aldrig riktigt fick, eller tog enligt många, chansen att visa sina styrkor. Knappast oväntat efter detta valresultat.

Trots dessa dagars turbulens där tråkigheterna avlöser varandra kan jag dock känna en viss optimism. Debatten om Mona Sahlin har, ända sedan hon tillträdde, grumlat vår förmåga att föra ut vår politik. "Socialdemokraterna har ingen politik", säger då några. Inget kan vara mer fel. Socialdemokratins grundtanke om att jämlikhet alltid, alltid skapar en bättre värld än ojämlikheten är en tidlös idé som bevisas gång efter annan.

Genom åren har socialdemokratin varit en starkt drivvande kraft för att skapa ett sådant samhälle, Sverige är idag ett av världens mest jämlika länder. Men även om vi är stolta över vår historia får vi inte låta oss förblindas av den. Vi har fortfarande samma vision om en värld där varje individ kan skapa sig ett framgångsrikt liv, men verktygen är andra än för hundra, eller bara tjugo, år sedan.

Socialdemokratin måste förnyas. Verktygen måste förfinas och anpassas efter dagens verklighet. Förslagen, idéerna och tankarna om politiken finns men måste få en chans att komma upp till ytan. Nu är rätt tid att ta den chansen, nu är rätt tid att formulera den näringspolitik för att få företag att växa, den utbildningspolitik för att få människor att växa, den arbetsmarknadspolitik för att få samhället att växa som krävs utan att för den skull tumma på jämlikheten.

Socialdemokratin måste förnyas, men visionen om det jämlika samhället och en värld med möjligheter för alla består.